Ellis

På torsdag är det två veckor sen det hände. I maj fick vi reda på att Ellis hade lymfom. På djursjukhuset i malmö tyckte dom inte att hon hade någon chans direkt, trots ofullständiga prover. Dom sa att till 99%säkerhet var det malignt lymfom, 99%... Men inte 100! Den sista procenten betydde mer så vi tog kontakt med en specialist i hbg, Elisabeth Ellström. Jag berättade hela historien för henne och hon ville absolut träffa oss. Vi åkte dit redan dagen efter och hon var väldigt positiv till att behandla henne med cytostatika. Eftersom Ellis bara var fyra år fanns inga tvivel om att vi ville göra allt för henne, sålänge hon mådde bra och hadd ett bra hundliv. Redan veckan efter började vi och bara en vecka efter behandlinhen försvann alla hennes synbara knutor och såhär fortsatte det, bara bra och hon mådde strålande. Hon blev så mycke piggare och vi glömde bort att hon var så sjuk i två underbara månader. Helt plötsligt vände det och hon hade fått tillbaka några knutor, eftersom vi var mitt under en behandlingsperiod var detta mycket ovanligt. Elisabeth gav det en chans till men var mycket tydlig med att om inte knutorna helst hade försvunnit men iaf gått ner till veckan därpå fanns det ingen mening med att behandla henne. På den sista veckan blev Ellis tröttare och tröttare och fick nya knutor, 11 stycken... Vi insåg att det var kört. Efter veterinärens ordination på bara kortison tog det två dagar. Tors den 28 orkade hon inte ens stå och äta... Vi tog då det tuffaste beslutet som finns. Tomrummet efter henne går inte att beskriva, jag trodde aldrig att det skulle vara såhär jobbigt, mitt dåliga samvete är det värsta. Jag bara hoppas att hon har haft det bra och att vi inte kunde göra mer för vårt lilla hjärta.